Botanik

Det har berättats för mig att mitt växtintresse började redan när jag var riktigt liten, de kunde hitta mig på gräsmattan när jag knappt kunde gå och stirra in i en liten, liten blomma som ingen annan hade lagt märke till. När jag fyllde sju år fick jag min första flora, på insidan av pärmen står det: 22/6 1969, Till Lotta på sjuårsdagen från M Agda, Momma och farfar. (M som i moster, fast egentligen var hon ju pappas moster men hon var liksom allas moster också).

Några år senare fick jag en växtpress av min mamma. Jag har inte kvar mina pressade växter idag men i floran jag fick har jag skrivit antalet växter som pressades och efter växtnamnen i floran har jag markerat med ett kryss och var jag hittat den, t ex: Sötväppling: vägkant. Det framgår att intresset startade 1976 med 64 pressade växter, peakade 1977 med 87 st och sedan trappades ner 1978 med 27, 1979 ingen och 1980 så mycket som 1 pressad växt. Intressant att jag ändå noterade 0 och 1. Det var tydligen viktig information att bevara för eftervärlden.

De flesta växtexkursioner skedde med min bästa kompis. Det fanns inte många ytor i skogarna runt Upplands Väsby där vi bodde som inte var utforskade. Att dessutom hennes mamma var intresserad och kunnig hjälpte ju oss att utveckla vårt intresse. Eftersom de hade sommarställe på Gotland så blev det en del utflykter där som breddade våra herbarier.

När vi började högstadiet i Runby skola och hade vår första biologilektion med fröken Rosa, så var det botanik på schemat. Skolan ligger precis intill en skog och uppgiften var att gå ut två och två och hitta fem växter som vi inte visste namnet på och ta med tillbaka till klassrummet. Där skulle vi senare artbestämma dem med hjälp av Linnés examinationsschema. Eftersom vi redan i mellanstadiet lärt oss att inte vara uppkäftiga mot överheten så gav vi oss ut i skogen som alla andra men kunde inte hitta en enda växt som vi inte visste namnet på. Det här var ju trots allt vår hemmaskog. Vi kom tillbaka till Rosa och sa som det var, att vi verkligen inte hittat en enda växt och blev därför ilsket utskickade igen. Nu ansträngde vi oss till det yttersta och lyckades på en torr, tallbeväxt, höglänt kulle hitta en övervintrad fröstängel av något vi trodde var en ögonpyrola och när vi kom tillbaka till klassrummet konstaterade vi med hjälp av Linné att så var det. Då blev Rosa lite tyst.

ögonpyrola

Resten av lektionen fick vi ägna oss åt att hjälpa våra klasskompisar. Vi fick också tillfälle att rätta fröken, hon förklarade nämligen för en av eleverna att blodroten han hade hittat hette femfingerört. Det vet väl alla att om den har fyra kronblad är det en blodrot men med fem kronblad är det en femfingerört…

Det var ju inte så vanligt på 70-talet att man var intresserad av växter på det här viset och vi måste nog ha uppfattats som lite nördiga men jag har inget minne av att någon satte sig upp mot oss, vi uppfattades nog som två starka individer som man inte gav sig på och det var nog inte första gången vi ägnade oss åt något annorlunda heller. Att det inte var så vanligt märktes också i butiken ”Hemse Krut och Papper” på Gotland, när vi skulle köpa gråpapper till våra växtpressar. De fick leta efter gråpappret i källaren och vi fick dem till ett riktigt bra pris eftersom de inte blivit utsatta för någon moms- eller prishöjning sedan kriget.

Sa de i alla fall.

Det här var 1976, samma år som mellanölet försvann men vi var upptagna med en folkbildande hobby så det påverkade inte oss.

Vår!

Nej, det är klart det inte är vår redan men en av mina citrusväxter har fått för sig det...
Tidigare i vinter, när det blev minusgrader i december, glömde jag mina citrusväxter på den inglasade balkongen. Jag tog in dem i vardagsrummet efter ett par dygn med minusgrader och den stora tror nu att våren har kommit och blommar för fullt.

Den mellanstora tog illa vid sig och tappade alla blad men är på väg med nya.

Den minsta brydde sig inte ett dugg.

Arbetsplats Centralstationen

Min farmor jobbade under många år på blomsterhandeln på Stockholms Centralstation. När jag var liten var det bästa jag visste var att följa med henne till jobbet. Jag fick själv komponera små buketter som såldes och jag kommer ihåg att en bukett kostade 5 kronor men en gång slog jag av misstag in 50 kronor, så vi fick strunta i att slå in mer i kassan halva dan för att komma ifatt de 45 kronorna. Det var någonting annorlunda med farmor när hon var på jobbet jämfört med hemma och så här efteråt kan jag tro att det beror på att hon gick in i en yrkesroll som jag var ovan vid men beundrade.

Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet var på Pressbyrån på Centralen, mitt emot där farmor tidigare hade jobbat. Det var inte någon Pressbyrå som det ser ut idag, med hela sortimentet i en butik där man går in och handlar, då var det försäljning över disk. Varje produktområde hade ett eget ”hål i väggen”; tidningar & tobak, frukt & choklad, livsmedelsbutik, jag tror det hette Pia Närköp. De här tre kioskerna låg på ena sidan på nedre plan, mitt emot låg blomsteraffären, godisaffären och ett kafé. På övre plan fanns i stort sett samma kiosker fast fler.

Min arbetsplats låg under den vänstra delen av den gula neonskylten som inte fanns då

Jag jobbade i tidningskiosken. Vi jobbade i skift och sålde dagstidningar och tidskrifter från hela världen, dagstidningar från hela Sverige, pocketböcker och tobak. Det var ett under hur vi lyckades ha hela det sortimentet på den lilla ytan. Golvytan var nog inte större än ett par-tre kvadratmeter och där trängdes två eller tre personer, beroende vilken tid på dygnet det var. Det låg tidningar i travar överallt men eftersom inte kunderna själva kunde röra de flesta tidningarna, gick det ändå att hålla en ordning som gjorde att vi alltid snabbt hittade det vi sökte. Ibland försökte någon oinvigd kund själv ta en tidning och fick då en åthutning av någon av oss hårdhudade tidningsdamer. På väggarna trängdes hopvikta dagstidningar från världens alla hörn, dagstidningar från hela Sverige låg i travar under diskarna, vi hade oftast två till tre dagars nummer av varje. Porrtidningarna hängde i klämmor i taket, förutom de allra snuskigaste som vi förvarade i en skokartong under disken och bara tog fram för de som visste att den fanns.

Vi sålde naturligtvis också Aftonbladet och Expressen, DN och Svenskan. Vår kiosk sålde flest kvällstidningar i hela Sverige, det var vi väldigt stolta över. Om jag inte minns fel, sålde vi ca 1000 Aftonblad och dubbelt så många Expressen varje dag. När kvällstidningarna var på ingång hördes alltid ett skramlande av en sprint som hängde i en kedja på tidningsvagnen, både vi och kunderna kände igen det ljudet, då gällde det att vara beredd på att lasta upp tidningarna snabbt och börja sälja. Det fanns en uppgörelse om att inte börja sälja den ena tidningen om den andra inte hade kommit. Det brukade betyda att det hänt något som stoppat pressarna och som den ena tidningen missat. Då uppstod alltid en spänd stämning i gruppen av kunder som hoppades få den nyheten med sig på pendeltåget hem till Märsta eller Södertälje.

När kunderna rusade förbi, bråttom till sina tåg, slängde de jämna pengar på tidningshögarna och tog sin tidning i farten. Några kassaapparater fanns till en början inte, vi hade tre lådor att dra ut under disken med fack för pengar, där vi la ner det som gick men många mynt hamnade på golvet. På kvällen sopade vi upp pengarna från golvet och sorterade upp i stora kaffeburkar i plåt och gick sedan med dem till växlingskontoret på övre plan. De äldre mynten med högre silverhalt, sparades i en särskild burk och växlades in av oss som jobbade där. De gick vi sedan med till mynthandeln och fick bra betalt för. Eftersom vi hade många turister som kunder, hade de ofta med sig äldre mynt från tidigare sverigeresor och de tog vi glatt emot. Grundlönen var inte så stor men eftersom vi hade provision och sålde bäst i Sverige, var det provisionen och silvermynten som gjorde att vi tjänade ganska bra på vårt jobb, flera tusenlappar mer i månaden än våra kollegor i andra kiosker.

Vi hade många stamkunder som kom till oss och köpte sina dagstidningar. Vi såg dem ofta på håll och det var alltid uppskattat att vi hade tagit fram deras tidning innan de var framme, vi visste också vilka som bara ville ha de senaste nyheterna eller nöjde sig med en lite äldre tidning från sitt hemland eller hemstad. Det var också en sport att kunna gissa från vilket land kunderna kom från, innan de sagt vilken tidning de ville ha. Jugoslaverna var korta och fyrkantiga, lite buttra och kortfattade, tyskarna var framfusiga och pratade på med sin tyska, då svarade vi alltid på svenska för att markera. Det var aldrig tal om någon kundvänlighet om det inte var på våra villkor. En gång var jag lite tuff mot en berusad kund som sedan slog till mig på kinden, då lyftes han bort av de andra kunderna omkring som alltid försvarade oss.

I bakomutrymmet var det minst lika fullt av tidningar och lika trångt som utanför. Det var bl a högar med tidningar som skulle i retur som samsades med personalens privata tillhörigheter och ett litet pentry. Vi som rökte, och det gjorde de flesta, gjorde det där bakom. Det var också ok att stå och röka i dörröppningen ut mot kiosken för att se om det skulle komma någon kund, det känns helt absurt idag. Vi hade inget avdrag för raster eftersom vi satt bakom och åt och var tillgängliga om det skulle bli mycket att göra ute vid disken.

När jag började i kiosken fanns en föreståndare som var en riktig ragata. Hon hade åsikter om precis allt och visste exakt hur alla rutiner skulle skötas och var inte mottaglig för några förändringar. Det fanns också ett ”förstabiträde”, Gerda, som var föreståndarens högra hand. Gerda var från Åland, gift med en lökodlare, och bodde i arbetsveckorna inackorderad hos en dam i Solna som livnärde sig med att skriva text i pratbubblor i serietidningar. Gerda hade något fel på balansen och det gjorde att hon tog snedsteg ibland. Om Gerda var ledig någon kväll, var det bingo som gällde, hon var en riktig turgumma och vann ofta stora summor pengar. Hon och jag blev riktigt bra vänner. När Pressbyrån stod inför stora förändringar, det skulle installeras kassaapparater, avsade sig föreståndarinnan ansvaret och Gerda blev tillfrågad att axla ansvaret. Hon gick med på det men bara om jag blev hennes högra hand, hon insåg att hon började bli gammal och inte så bra på nya rutiner och då behövde hon mig. Jag fick bl a ansvar för att lära upp alla i de fruktade kassaapparaternas värld, lite märkligt att tänka sig eftersom jag stått i blomsterbutiken mittemot flera år innan och gjort ett felslag på 45 kronor… Gerda gav mig mycket ansvar som jag förvaltade väl, inte direkt ivrigt påhejade av den före detta föreståndarinnan som alltid såg på med hopsnörpt mun. Hon såg alltid sin chans att trycka till mig när Gerda inte såg på men jag fick lära mig att inte bry mig om henne.

Förutom de två äldre damerna fanns ett par tjejer i min ålder. En av tjejerna fick sparken eftersom hon fifflat med kassaapparaten och stulit väldigt mycket pengar. Hennes pojkvän satt uppe på Centralens kasino och gjorde slut på pengar och gick då ner till henne och fick mer. Det här pågick under säkert ett halvår innan det uppdagades och det var en väldigt pressad tid. Vi visste att det försvann pengar men inte hur. Min uppgift var att inventera lagret varje månadsskifte för att hitta problemet. De gjorde oanmälda besök från huvudkontoret, då fick vi lämna ifrån oss kassorna och de kontrollräknade. En period stod dessutom en kontrollant utanför och kollade varje steg vi tog. Det var en stor besvikelse och sorg att upptäcka hur penarna försvunnit, en god vän som blivit manipulerad att lura oss allihop.

Jag vet inte hur länge jag jobbade på Pressbyrån, det var nog ett par år. När jag hade slutat och gått vidare till Konsum, hade jag ofta mina vägar förbi kiosken och hälsade på Gerda som alltid sken upp när jag kom förbi.

Flera år senare slumpade det sig att min bror började jobba på kasinot på övre plan, men det är en helt annan historia.

Bistert!

Idag var det i kallaste laget att vara i stugan men jag ville ändå gå dit och kolla så allt fungerar som det ska och att det inte fryser. Jag har ju en del färgburkar som jag är lite orolig för men det är nog ingen fara. Innan jag gick hem igen ställde jag elementet i sovrummet där färgen står, det är ju en mer begränsad yta som är lättare att värma upp. Jag såg på nyheterna igår att elpriserna rakat i höjden så det blir väl en gedigen räkning sen.

Jag konstaterade att det var lite kallt om fingrar och tår så egentligen tänkte jag inte fixa något idag, bara sätta upp en lucka för att se hur det ska bli. Men, vips var alla luckor, lådor och handtag på plats. En kopp svartvinbärste och en dubbel leverpastejmacka blev belöningen så jag fick inviga min röda pall och sitta och äta vid barköket. Sen blev det en snabb promenad hem igen i den knarrande snön. Det är vackert ute nu men det får gärna bli lite mildare igen, tycker både jag och stugan.