måndag 30 november 2009

Skyltar




De här sötnosarna (och några till) kan man köpa på Fiskrens hemsida.

Fina skyltar att använda i trädgårdslandet istf de där trista glasspinnarna man annars brukar använda...

Adventsmys!





















Efter en vecka i sjuksängen var det nu dags att kavla upp ärmarna igen. Jag var i stugan tre dagar den här helgen, även om dag ett och två bara var korta besök med knappa resultat. Men, dag tre är jag nöjd med!

Det som tagit största tiden är det lackade furutaket som efter två strykningar med takfärg fortfarande blöder igenom med något pissgult. Så det blev att ta till starkare doningar idag, en oljebaserad grundfärg som ska göra susen enligt färghandlarn. Det är efter att ha stått och sniffat sån färg man inser hur skönt det är att nästan all färg man behöver idag är vattenbaserad. Jag väntade i alla fall till sist med att måla taket idag, så jag skulle slippa andas in det värsta.

Andra saker som blivit gjorda är en liten söt hatthylla, lysrörsarmaturet är borttaget, målat dörrposter, taket på den låga delen är målat (med vanlig takfärg och roller) dörrfoder är strukna en första gång och ditspikade, fönsterfoder och brädor målade, hylla uppsatt i sovrummet, tre väggar är målade två gånger och en vägg en gång.

Det som står på tur till nästa besök är att låna den där sticksågen med pendlingsfunktion så jag kan såga till de sista brädorna upp mot taket och att måla alla väggar två gånger. Sen är det golvets tur att få färg. De sakerna vill jag ha gjorda före jul så jag kan bygga köket i julhelgen. Det är ju ingen övermäktig målsättning, eller hur?

Annars blir man nästan lite nedslagen av att vara ute på ägorna så här års. Allt ser så naket och slabbit ut på nåt sätt. Vildvinet ligger som visset snor på sidan av uterummet, äpplena jag räfsat ihop ligger på en hög på plattsättningen i väntan på att bli bortforslade, i rabatterna samsas mossa med några enstaka ogräs och man ser att staketet är så ruttet att det räcker att andas på det så lossnar de murkna spjälorna som idag hålls ihop av plastfärgen. Vilken tur att jag inte behöver vara ute så mycket och att det är mörkt när jag cyklar därifrån. Inne is the place to be! Utomhus får vänta till i vår. Men äpplena måste jag göra mig av med på något vis, jag börjar bli trött på att jaga ihop dem igen när hararna smaskat på dem.



Dörrarna är ju ännu inte målade. Dubbeldörrarna är ut från köket till baksidan och enkeldörren från hallen till verandan på framsidan. Frågan är om de ska vara vita eller om jag ska bryta av med någon färg där. Väggarna och taket blir ju vitt, golvet grått. Köket kommer gå i svart, vitt och björk, soffan i björk och svart. I övrigt blir det några accenter i rött. Vad skulle dörrarna då ha för färg? Svarta, grå, röda eller kanske nån annan färg? Hm, det tål att tänkas på, kom gärna med förslag!

fredag 27 november 2009

Trendspaning


Det finns de som lyfter på ögonbrynet när jag berättar att jag köpt kolonilott. Pensionärsvarning. Töntigt. Men jag har vetat att jag gjort rätt hela tiden och nu har jag det svart på vitt:


Årets trend 2010, kolonilotter!


Trendföreläsaren Charlotte Frey Svidén uttryckte på Elmiamässan att "koloniområdet fungerar som ett nätverk, nästan som Facebook, där man själv bestämmer hur man vill synas och när man vill sträcka ut sin hand till andra."


...och jag som både köpt kolonilott OCH lagt upp en profil på FB, snacka om trendig. Visste't.


Nu måste jag bara bli frisk, har legat här i fyra dagar nu med halsont och lite feber.

Jag är ledig lör-mån och då MÅSTE jag vara frisk så jag kan renovera.
Men, fasen trot när jag mår så här.

måndag 23 november 2009

Vinkelvägen


När jag växte upp var Vinkelvägen i Upplands Väsby en central plats i mitt liv. Det var hit min farmor och farfar flyttade med sin familj med 6 barn och en hund från Övertorneå någon gång på 50-talet, till ett av de första radhusområdena i Stockholmstrakten. Farfar hade jobbat som busschaufför uppe i norrland men fick nu köra SL-buss istället.


Familjen flyttade in på Vinkelvägen 21, några år senare köpte pappas äldsta bror, Lasse, Vinkelvägen 3. Eller trean och tjuettan som vi kallade adresserna. Man sa aldrig namnet på den man skulle besöka, sa man att man skulle till tjuettan, så var det farmor man skulle till. Dörrarna var aldrig låsta, man gick bara in och man var alltid välkommen.


På farmors baksida fanns det en uteplats och en gräsmatta. Gräsmattan slutade med en kort och brant uppförsbacke innan trädgårdslanden började. Alla hade sina trädgårdsland där, på en lång rad innan allmänningen började. Farmor hade jordgubbar, potatis, bönor, m.m. och blommor av alla de slag. Jag har alltid varit intresserad av det som växer och det var här jag la grunden för mitt trädgårdsintresse. Jag kommer än idag ihåg känslan av att dra upp en kvickrot ur jordgubbslandet, även om min kärva farmor alltid poängterade att det inte var någon idé eftersom man aldrig fick bort den helt och hållet i alla fall. Luktärterna var mina absoluta favoriter de var spaljerade på mitten av landet. På allmänningen fanns en sandlåda och en gungställning men den bästa lekplatsen var skogsdungen ovanför. Där fanns tvättlinor uppspända mellan träden och där vajade lakan på tork. Där hittade man alltid blåsippor på våren, senare vitsippor och det växte också backsippor vid sidan av en stig.


Radhusen hade två våningar och den övre våningen var som en egen lägenhet med kök, vardagsrum med balkong, sovrum och toalett. Farmors syster Agda bodde under några år där uppe med sina zebrafinkar och jag kom ofta upp på besök. Agda hade inga egna barn och jag var alltid välkommen. Hon bjöd på kaffe med socker och grädde i en liten rosa mockakopp, det var inte gott men det var vuxet på något vis. Hon hade alltid karameller i en vit glasskål med lock. Hennes första zebrafink satt en dag på balkongräcket och flyttade sedan in hos Agda. För att den ensamma lilla herren skulle få sällskap, köpte Agda ett par damer till honom och sedan var zebrafinksproduktionen i full gång. Det fanns ofta små ägg som det ruvades på och det var spännande när det kläcktes nya fågelungar.

På trean bodde Lasse och Jenny och mina kusiner Larse och Staffan. Larse var en tystlåten konstnär med stark dragning åt vänster och Staffan var det ständiga busfröet och en rastlös själ. Jag bodde även där under en period när jag var 11-12 år och det var en annorlunda tid för mig som var van vid att bo ensam med pappa. Det var alltid full fart och kusinernas kompisar kom och gick, det var alltid livligt kring matbordet. På tisdagarna åt vi alltid fisk och varje tisdag var det tyst kring matbordet innan farbror Lasse harklade sig och sa de bevingade orden: ”Ät fisk så blir du frisk, det sa alltid doktor Kalander i Övertorneå”. Då suckade och stönade vi barn men nästa tisdag satt vi där igen och väntade på att Lasse skulle harkla sig, ibland kunde han dra ut på det lite, allt för showen. Senare fick jag reda på av farmor att det aldrig funnits någon doktor med det namnet i Övertorneå.

På trean badade man också bastu på söndagarna. Om det var många som skulle basta, var det uppdelat damer och herrar och det var spännande för en liten tjej att sitta med vuxna damer och höra deras prat. Ibland var det bara pappa och jag i bastun. Söndagseftermiddagarna var härliga med den sociala närvaron i bastun och gillestugan, sedan gick vi hem, köpte Expressen på vägen och hemma blev det alltid te och rotad bröd med marmelad.

När farmor blev äldre sålde hon tjuettan till sin yngste son, Anders, tyvärr lade han igen alla trädgårdsland och smällde upp en pool ovan jord och grusade hela framsidan. Lasse och Jenny sålde trean för några år sedan, deras son Larse köpte in sig i hörnet, kan varit nr 15 eller 17 men bor inte heller kvar där längre. Så nu är Westerbergsklanen helt borta från Vinkelvägen.

måndag 16 november 2009

Höstbruk

Idag var jag tillbaka på kolonin igen. Jag har längtat jättemycket men det blev sju dagar på jobbet den här veckan så det var först idag jag kom hit.

Först fortsatte jag med att gräva upp gräsmattan och göra land. Jag började förra söndan men kom bara halvvägs. Jag djupgräver dvs tar ett spadtag djupt, tar bort gräsmattan på den biten och lägger den upp och ner i botten på det grävda stället och fyller på med jord. Ett slitigt arbete men jag hann klart ett land på ca 2,50 x 1,2 meter. Nu får det stå till våren så jag har något att så i till att börja med, sen får jag ta upp åtminstone ett land till, det har blivit lite för höstgeggigt i marken för att fortsätta.


Det finns ett befintligt land som vuxit igen, hoppas det blir tillfälle att göra iordning det en dag i höst.


Tanken är att ta upp några såna här rutor, sätta träramar runt och grusgångar i mellan. Nu när jag gjort ett land, känns det som att det är ett större arbete än jag trott men så är det ju jämt. Tanken är ju att minimera gräsytorna och att göra som mindre rum i trädgården.





Det står någon litet spaljerat fruktträd med olika påympade sorter på som inte ser så piggt ut men det får stå kvar. Det har hamnat på kanten i landet och det kanske mår bra av det.
Jag hade tänkt att vara ute hela tiden idag men eftersom det var så jobbigt att gräva så fick det bli inomhusarbete resten av dagen.







Men innan jag gick in klippte jag ur björnbärsbusken. Den har nog inte blivit klippt på rätt sätt tidigare. Jag har fått för mig att man ska ta bort hela skottet som burit bär den här sommaren, tidigare har skotten bara halverats. Jag gjorde lite som jag tror och lite som det blivit klippt tidigare så får det visa sig vad som var rätt. Jag skulle kunna Googla också men det är fusk.


Väl inne så målade jag diverse bräder som ska bli hyllor och taket fick en första strykning. Det är ju ett ganska mörknat furutak så det kommer behövas tre strykningar för att täcka.

När jag kom hem skrämde jag nästan livet av en granne. Antagligen för att jag dök upp från ingenstans men det kunde också bero på att mina kläder var täckta med lera efter att ha krälat på marken idag. Inte nog med det, jag såg ut så här på ICA nyss. Ooops!

söndag 8 november 2009

Hemma!

Dottern skickade den här bilden på mig upp i träden, så ser ni att jag också var där uppe. Faktiskt. Lite läskigt var det.
Nu har vi kommit hem från vårt äventyr på andra sidan jorden. Hemresan är av någon anledning längre än ditresan, även om det gick åt mindre total restid hem. Men 27 timmar (effektiv flygtid) på rumpan i 3 olika flygplan känns som en märklig upplevelse. Eller vad sägs om den här kombinationen: buss, buss, flyg, flyg, buss, flyg, buss, tåg, buss. Nio olika färdmedel innan vi var hemma. Vi var nog lika glada båda två att komma hem till de vardagliga rutinerna igen, tvättstugan och ICA känns som kära vänner trots att vi bara har varit borta i två veckor. Tänk hur dottern kommer känna sig efter att komma hem efter ett helt år...

Jag kan bara säga att jag är glad att vi gjorde den här resan. Att få träffa dottern efter så lång tid har varit jättekul och naturligtvis huvudsyftet med resan men den intensiva samvaron med sonen har varit en bonus. Vi har skrattat och pratat mycket de här dagarna. NZ har inte varit ett drömresmål för mig som det uppenbarligen är för många andra men jag är glad att jag varit där, ett fantastiskt land. Trevliga, öppna människor, en ärlighet som lyser igenom i ett land som upplevs som ett nybyggarland. Människor från hela världen som samlats i ett land som är rent och enkelt på något vis. Naturen och klimatet är perfekt och jag förstår att det är ett drömland för många.

Nu går bloggen tillbaka till det normala igen. Jag ska ut till kolonilotten i eftermiddag, se till den lite, klappa på den lite. Kolla så att värmen är lagom och plocka upp alla äpplen som fallit ner. Kanske kan jag gräva lite i marken och se om det kan bli något trädgårdsland? Eller såga lite kanske? Måla? Snickra hatthyllan?

Jag får se vad jag orkar, ska nog inte förta mig denna enda vilodag innan jobbet i morgon...

torsdag 5 november 2009

När får man åka hem?


Vi åker hem i morgon, till och med jag längtar hem nu när man vet att det snart är dags. Det känns som vi har varit här längre än tio dagar, antagligen för vi har varit på så många ställen och sett så mycket. Men ändå har det varit lagom, ingen stress och inget tvång. Skönt att komma hem igen trots att vi fått rapporter om att det snöat hemma, svårt att förstå när man har 20 grader och sol.
I går kom vi till St Heliers, till vårt B&B, ett hem nära havet i en liten kuststad 20 minuter från Auckland. Stan är mysig med restauranger utmed strandpromenaden och affärer på tvärgatan från stranden. Butikerna är som de var förr och är på de flesta ställen här, grönsaksaffären, blomsteraffären, köttbutiken, posten. Det finns inte så många köpcentrum eller stora matbutiker utan all handel verkar ske småskaligt.
Dottern bor på gångavstånd härifrån. I går när vi kom hit, hade vi några timmar bra väder och en promenad på stranden. I dag är det tyvärr regnigt och det har hållit i hela dagen så det har varit en softardag med datorn mellan oss och ett Johan Falk maraton. Fyra filmer på raken. Snart kommer dottern hit och vi ska spela kort och fika, köpte muffinsstan idag. Det blir sista kvällen med gänget, nästa gång vi ses är det slutet av februari.

tisdag 3 november 2009

Zorb

Dagens äventyr har bestått av att sonen studsat nerför en backe i en plastboll och en promenad bland stinkande luft från jorden inre.










Det har tjatats om denna Zorb och nu är det gjort. Vi köpte tre nerfarter, en fastspänd i en torr boll och två flytande i en vattenfylld. Dottern och pojkvännen gjorde detta förra veckan och enligt henne hade hon fullt upp att se till att inte bli krossad av pojkvännen, jag förstår det. Kul var det i alla fall enligt sonen. Det syns om inte annat på minen han alltid gör när han är nöjd men inte ska skratta, bara se lite cool ut.

Efter Zorbingen åkte vi till Hells Gates, ett område som pyste och rök och luktade skarp svavel. Det var ett fascinerande månliknande landskap med olika pölar med vatten eller lera som bubblade. Ett vattenfall med gråaktigt 40-gradigt vatten användes av urbefolkningen att hela och läka sina sår efter strider innan de återvände till sina familjer.

Hittills har vädret visserligen varit soligt men kallt i luften. Idag blev det plötsligt riktigt varmt och jag satt en stund ute i shorts och t-shirt medan jag tvättade lite kläder i hostelets tvättmaskin. Härligt! Hoppas det blir fler såna dagar nu när vi ska vidare till vårt B&B i St Healers. Där finns fina stränder att gå och strosa på.



måndag 2 november 2009

Roadtrip



















Vi åkte buss till dottern idag för att hämta bilen. Självklart gick vi av bussen på fel ställe, lyckades hitta hennes gata ändå men vi var vid nr 4 istället för 404 och det innebär att gå förbi ca 200 hus innan vi skulle vara framme så vi sms’ade att hon skulle hämta oss.

Sen kom vi i alla fall iväg på vår roadtrip. Det går bra att köra på vänster sida, speciellt om man håller sig efter någon som ser ut att vara på väg åt samma håll. Vindrutetorkarna har gått på rätt friskt i stället för blinkersen men det har varit lite regnigt idag så det har säkert inte märkts så mycket…

Ett snabbt stopp på Hamilton Gardens, det var med en passagerare i min bil som inte var så trädgårdsintresserad men jag kollade på herbal garden och kitchen garden innan vi åkte vidare till Hobbiton där de filmade sagan om ringen. Mäktig natur med gröna böljande kullar och höga berg runt om. Fantastiskt vackert. Däremot tog vi inte rundturen som skulle visa byn de byggt upp åt Hobbitarna, det var både dyrt och tog lång tid, istället åkte vi vidare mot Taipu.
Innan man kommer in i den stan finns några vattenfall som är riktigt vackra. Vattnet är så där Vicksblå blågrönt och det faller så kraftigt så man blir alldeles mållös.

Tanken var att vi skulle sova över i Taipu men vi bokade hostel i Rotorua, dit vi egentligen skulle först i morgon. Nu befinner vi oss på ett Hostel som verkligen håller hög klass, med varsin pizza i magen. Alla har pratat om att det luktar ruttet ägg här i Rotorua, pga alla källor som finns här men det luktar inte alls så mycket. Vi lyckades enas om att doften liknar en blandning av gårdagens popcorn och Kalles kaviar. Vi får se i morgon om vinden har vänt.

söndag 1 november 2009

Trädkramare




Vi hyrde en bil idag och dottern som är mer van att köra på vänster sida, tog oss till Muriwai beach. På vägen dit stannade vi på Tree Adventure, ett ställe där man klättrar omkring i olika banor i träden. Det var lite läskigt men man hade säkerhetslinor på och det var riktigt kul när den värsta rädslan lagt sig. På första banan (vi gick fyra st) så funderade jag verkligen över hur jag tänkte som gav mig in i det här och bestämde mig för att inte gå nästa bana men hur det var så gav jag mig upp i alla utom den sista. Sonen klippte dessutom en femte bana som var den högsta, 14 meter upp.

Efter det åt vi lunch i Muriwai beach och gick sen på stranden, svartblandad vulkansand. Det var ebb och stranden var som ett salsgolv. Vi tittade på fåglarna som häckar där, Gannets, och tog en glass innan vi åkte hem.

Dottern tar med bilen till Glendowie i kväll så tar vi bussen dit i morgon och hämtar bilen. Då slipper vi både parkeringsproblem och att jag ska vingla omkring på Aucklands gator på vänster sida. Jag vill gärna starta lite lugnt och fint så jag vänjer mig… Ikväll packar vi alltså ihop oss i Auckland och beger oss ut på en roadtrip på tre dagar. Vi har fått en utförlig beskrivning på vad vi kan göra och se, dottern har verkligen lagt ner ett bra jobb så vi ska få ut mesta möjliga på den här resan.